Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

I Sverige finns ett detaljerat grundlagsskydd för yttranden i särskilda medier, genom de särskilda grundlagarna tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Rötterna till tryckfrihetsförordningen kan spåras tillbaka till år 1766. Den är tillämplig på tryckta skrifter, såsom böcker och tidningar. Yttrandefrihetsgrundlagen kom betydligt senare, år 1991, och kompletterar tryckfrihetsförordningen genom att utvidga dess grundläggande systematik till nyare medieformer.

Program i radio och TV samt DVD-skivor och liknande upptagningar omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Även yttranden som görs på internet omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen, under förutsättning att det finns ett så kallat utgivningsbevis eller att de framförs av etablerade medie­aktörer.

När tryckfrihetförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig finns ett starkare skydd mot censur och andra hinder för utgivning. Dessutom är ett mer begränsat antal gärningar straffbara, så kallade tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Exempelvis är hets mot folkgrupp och uppvigling tryck- och yttrandefrihetsbrott, men olaga integritetsintrång är det inte. Den krets av personer som kan hållas ansvariga för tryck- och yttrandefrihetsbrott är mycket liten och ofta begränsad till den så kallade ansvariga utgivaren. Det innebär att författare och meddelare ofta inte är ansvariga. Särskilda regler gäller också för åtal och domstolsprocess, såsom särskilt korta preskriptionstider.

I princip får inte myndigheter på egen hand försöka ta reda på vem som ligger bakom yttranden som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagren, utan i allmänhet krävs beslut av Justitiekanslern (JK). Myndigheter måste alltså vara särskilt försiktiga när det gäller att vidta åtgärder mot sådana yttranden.

För att illustrera tillämpningen av de särskilda grundlagarna kan ett par rättsfall nämnas.

Exempel:

En flagga med ett hakkors hissades på ett torg i en stad. Enligt ett sakkunnigutlåtande av Nationellt forensiskt centrum (NFC) talade undersökningsresultat för att flaggan hade framställts i tryckpress med användning av maskinell screentrycksteknik. Den åtalade bestred att tryckfrihetsförordningen var tillämplig i detta fall, och anförde att det varken var styrkt att flaggan hade framställts i tryckpress eller att någon behörig person hade samtyckt till att flaggan gavs ut. Vidare hävdade den åtalade att ett eventuellt tryckfrihetsbrott var preskriberat. Han gjorde gällande att andra utseendemässigt likadana flaggor hade hissats i andra städer i landet vid flera tillfällen tidigare och att det inte kunde uteslutas att den aktuella flaggan kom från samma tryck som dessa flaggor. Högsta domstolen ansåg dock att JK hade fört fram så mycket bevisning att den åtalades invändningar framstod som obefogade, och att det var tillräckligt för att tryckfrihetsförordningen skulle vara tillämplig (HD:s beslut den 21 februari 2019, mål nr Ö 3364-18).

Exempel:

En webbplats på internet, med utgivningsbevis och registrerad utgivare, hade publicerat nio artiklar eller läsarkommentarer som gav uttryck för både hot om våld mot vissa grupper och missaktning av dessa grupper, och därmed innebar hets mot folkgrupp som yttrandefrihetsbrott. I hovrätten hävdade utgivaren att han inte hade varit delaktig i arbetet med webbplatsen och att han inte hade granskat materialet före publicering. Detta har dock enligt domstolen inte någon betydelse, då det för den som är ansvarig enligt yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen råder så kallad uppsåtspresumtion. Det ska alltså anses att innehållet har införts med den ansvariges vetskap och vilja, oavsett de faktiska förhållandena (Svea hovrätt, dom 2015-02-10 i mål nr B 7359-14).

Sidan senast uppdaterad: 2020-03-27