Objektivitets- och likabehandlingsprincipen

Utöver respekten för de mänskliga rättigheterna, är det ett generellt krav att myndigheternas verksamhet också ska präglas av saklighet, opartiskhet och likabehandling.

Närmast följer en allmän genomgång av vad detta krav innebär. Därefter ges exempel på hur kravet påverkar myndigheters arbete inom ett urval områden, nämligen åsiktsyttringar i skolan, demonstrationer m.m., uthyrning av lokaler och offentliganställdas yttrandefrihet.

Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen (RF) ska förvaltningsmyndigheter beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Detta är ett uttryck för de så kallade objektivitets- och likabehandlingsprinciperna. En grundprincip inom all offentlig verksamhet är att särbehandling inte får ske på grund av en enskilds personliga förhållanden, såsom tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller förmögenhet, om det inte finns ett rättsligt stöd för det.

I praktiken kan kraven på saklighet, opartiskhet och likabehandling sammanfalla. De belyser emellertid olika sidor av myndigheternas agerande.

Exempel:

I ett kommunalt kulturhus bedrevs fritidsverksamhet med syfte att vara en mötesplats för unga musikintresserade. I huset hade man affischerat om en stundande punkfestival. Affischen visade en satansfigur som bajsade på Jesus huvud. Verksamhetsansvarig tog ner affischerna och fick stöd av en kommuntjänsteman, med motiveringen att

  • kulturhuset ska vara öppet för alla, förmedla sunda värdegrunder och respekt för alla människor
  • det är en vedertagen praxis i kommunens övriga fritids- och skolverksamheter att det är verksamhetsansvarig/rektor som avgör vad som är lämpligt att sätta upp på anslagstavlor/väggar i de lokaler där verksamheten utförs
  • personer i olika åldrar och med olika intressen som besökt kulturhuset och sett affischen hade hört av sig till Studiefrämjandet och tyckt att den var oerhört kränkande och begärt att den skulle tas bort från musikhusets väggar.

Hanteringen anmäldes till Justitieombudsmannen (JO), som konstaterade att yttrandefriheten visserligen kan inskränkas men endast under de förutsättningar som anges i regeringsformen. I JO-beslutet citeras även Hans Danelius bok Mänskliga rättigheter i europeisk praxis 2007: ”Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett (demokratiskt) samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje människas utveckling. [- - -] den omfattar inte endast ’information’ och ’idéer’ som mottas positivt eller kan anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilka inget ’demokratiskt samhälle’ kan existera.” Vidare påtalades att alla som arbetar inom offentlig förvaltning enligt 1 kap. 9 § RF ska iaktta saklighet och opartiskhet. Om affischen hade haft ett brottsligt innehåll, såsom uppvigling eller hets mot folkgrupp, hade man som företrädare för det allmänna kunnat ingripa mot detta, men så var det inte i detta fall. JO framhöll även att kommunen visserligen kan ställa upp regler om vilka typer av budskap som får spridas i lokaler där kommunen svarar för verksamheten, men reglerna måste vara generella till sin karaktär och får inte diskriminera mellan olika enskilda framställningar på grund av deras innehåll. JO fann att ingripandet mot affischen framstod som godtyckligt och uttryckte förståelse för att det i sitt sammanhang betraktats som censurerande (JO:s beslut dnr 1248-2008).

Saklighet innebär att myndigheter inte låter sig påverkas av irrelevanta omständigheter. Myndigheten får primärt söka ledning i författningstexter för att avgöra vad som är relevant. Om det inte ger tillräcklig ledning får man göra en mer generell bedömning av vad som är rimligt att myndigheten ska beakta.

Kravet på opartiskhet medför att myndigheter inte får gynna eller missgynna någon, vare sig i förfarandefrågor eller i beslut. Det innebär också att myndigheter ska undvika situationer som typiskt sett gör att det kan finnas risk för att myndigheten inte agerar opartiskt. Även om en myndighetsanställd faktiskt skulle kunna förhålla sig neutral i ett ärende som rör en vän eller ovän, är det inte lämpligt att den anställde befattar sig med ärendet eftersom allmänheten kan tvivla på objektiviteten.

I kravet på likabehandling ligger att myndigheter måste agera på ett konsekvent sätt. Situationer som kräver avvägningar mellan olika sakliga omständigheter ska behandlas på samma sätt. Utfallet får inte variera på ett godtyckligt sätt. Myndigheter får visserligen lägga om sin praxis, men bara om det finns godtagbara skäl, exempelvis på grund av att yttre omständigheter har ändrats eller att det har visat sig att tidigare praxis har resulterat i oavsiktliga negativa konsekvenser.

Regeringsformens krav på saklighet, opartiskhet och likabehandling gäller generellt. De kommer emellertid också till uttryck i annan lagstiftning. Enligt 2 kap. 3 § kommunallagen (2017:725) ska kommuner och landsting behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Regler om jäv finns i 16–18 §§ förvaltningslagen (2017:900). Där framgår bland annat att om det finns någon särskild omständighet som gör att en myndighets­anställds opartiskhet i ett ärende kan ifrågasättas, får hon eller han i princip varken ta del i handläggningen av ärendet eller närvara när ärendet avgörs. Diskrimineringslagen (2008:567) innehåller ytterligare bestämmelser för att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Om man tar hänsyn till någons personliga åsikter anses i allmänhet att de ovannämnda kraven inte är uppfyllda. Alla ska exempelvis få samma behandling oavsett vilka politiska uppfattningar de har. Myndigheter får emellertid givetvis vidta åtgärder om någons personliga uppfattningar leder till att hon eller han begår brott. Personliga åsikter kan också i undantagsfall leda till andra följder som myndigheter får motverka. De kan exempelvis få vidta åtgärder mot allvarliga ordningsstörningar eller samarbetssvårigheter. I så fall krävs emellertid att det finns konkreta bevis för de problem som har uppstått eller befaras. Det är också viktigt att myndigheterna gör vad de kan för att säkra den enskildes fri- och rättigheter. I första hand måste myndigheterna vidta andra åtgärder än sådana som kan upplevas som betungande för den som exempelvis utnyttjar sin yttrandefrihet.

Ytterligare exempel

Exempel:

Ett annat JO-beslut gällde ett beslut av Linköpings kommun om att avboka musikgruppen Kartellen från en festival för ungdomar. JO uttalade att en kommun som deltar som en arrangör av en festival har stor frihet att bestämma vilken inriktning man vill att festivalen ska ha, vilket slag av musik som ska förekomma och vilka artister man vill anlita. Vid val av musik och artister innebär sällan objektivitetsprincipen någon begränsning för en kommun som arrangör. När det däremot blir fråga om att avboka en redan bokad artist kan objektivitetsprincipen aktualiseras. Ett sådant beslut får inte vara godtyckligt och det får inte grundas på artistens åsikter. För att minska risken för att komma i konflikt med objektivitetsprincipen bör kommunen också följa fastställda rutiner och ordinarie beslutsgång. Kommunen uppgav att kommunens värdegrund var ett skäl till beslutet, men JO påtalade att någon närmare beskrivning av värdegrunden inte redovisats. JO fann att beslutet stred mot objektivitetsprincipen, särskilt med beaktande av RF:s skydd för yttrandefriheten (JO:s beslut dnr 4602-2014).

Exempel:

Eslövs kommun tillät inte en konstnär, som på grund av tidigare verk var utsatt för mordhot, att delta i en utställning i kommunens regi. JK uttalade bl.a. följande: ”Visserligen har en arrangör av en konstutställning i princip rätt att fritt välja vilka som ska delta i utställningen. Om – som i detta fall – ett offentligt organ står som arrangör för utställningen, måste dock i enlighet med nämnda bestämmelser en vägran av en presumtiv utställare ske på sakliga grunder. En sådan saklig grund skulle kunna vara att det av ordnings- eller säkerhetsskäl inte är försvarligt att låta en viss konstnär delta i utställningen. Naturligtvis får dock ordningshänsyn inte användas som ett ’svepskäl’ för att hindra någon från att utnyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet.” (JK:s beslut dnr 2958-08-21).

Exempel:

JO har i ett par fall behandlat frågor om inköp av litteratur till folkbibliotek. Därvid har JO konstaterat att biliotek får göra ett urval av vilka böcker som köps in. De principer för urvalet av böcker och andra medier som slås fast i bibliotekslagen får ses som ett utflöde av de krav som följer av 1 kap. 9 § RF och principerna om yttrande- och informationsfrihet i regeringsformen. När det gäller annan litteratur än skönlitteratur är den granskning av en boks vederhäftighet som görs vid biblioteken viktig för att fullgöra uppdraget att bidra till kunskapsförmedling. Det finns emellertid i princip inte något utrymme att beakta de värderingar och åsikter som kommer till uttryck i en bok. Därför får det inte förekomma att biblioteket avstår från att köpa in en bok med hänvisning till att den till exempel förespråkar minskad invandring, ojämlik lönebildning eller avskaffande av den enskilda äganderätten. Ett urval som sker på sådan grund står i direkt strid med bibliotekslagens krav på fri åsiktsbildning och allsidighet. En sådan urvalsgrund är inte heller förenlig med objektivitetsprincipen i 1 kap. 9 § RF. När det gäller debattböcker och liknande böcker kan innehållet i en text framstå som en redogörelse för ett sakförhållande. I sådana fall får bibliotek bedöma textens kvalitet med utgångspunkten att det är en faktatext, även om det i själva verket är författarens åsikter som förs fram i texten. Att avstå från att köpa in en bok för att den innehåller brottsliga yttranden står inte heller i strid med objektivitetsprincipen, även om de uttrycks som åsikter (JO 2017/18 s. 569 och JO 2017/18 s. 560).

Bull, T. (2012). ”Objektivitetsprincipen”. I: Marcusson, L. (red.). Offentligrättsliga principer. Andra upplagan, s. 97–132. Stockholm: Iustus.

Helmius, I. (2017). ”Skolans arbete mot våldsbejakande extremism”. I: Scheutz, S. (red.): Likvärdig utbildning. Stockholm: Jure.

Hinn, E. m.fl.: Offentlig arbetsrätt: en kommentar till lagreglerna om statlig och kommunal anställning. Tredje upplagan. Stockholm: Wolters Kluwer.

Lunning, L. och Toijer, G. (2016). Anställningsskydd: en lagkommentar. Elfte upplagan. Stockholm: Wolters Kluwer.

Pfeifer, K. (2019). Lagen om offentlig anställning. En kommentar. Stockholm: Norstedts Juridik.

Regeringens proposition 2017/18:17. Politisk information i skolan.

Regeringskansliet (2013). Den gemensamma värdegrunden för de stats­anställda. Informationsmaterial från Finansdepartementet. Diarie­nummer S2013.011.

Skolverket (2018). Redovisning av uppdrag att utreda vilken roll utbildningen inom skolväsendet har i arbetet mot våldsbejakande extremism enligt gällande rätt. Diarienummer 2018:106.

SOU 2016:4. Politisk information i skolan – ett led i demokrati­uppdraget. Betänkande från Utredningen om politisk information i skolan.

Strömberg, H. och Lundell, B. (2011). Allmän förvaltningsrätt. Tjugifemte upplagan. Lund: Liber.

Åberg, K. (2017). Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis. Fjärde upplagan. Stockholm: Wolters Kluwer.

Sidan senast uppdaterad: 2020-04-01