Menu

Tal av Jonas Trolle på årsdagen för attentatet på Drottninggatan

2020-04-08

I samband med årsdagen för terrorattacken i Stockholm 7 april anordnar stiftelsen Ebbas Änglar en årlig stipendieutdelning för att hedra Ebba Åkerlunds och de övriga offrens minne och stödja utvecklingen av barns talanger. Stiftelsen fokuserar på en ljusare framtid under devisen ”Tillsammans gör vi skillnad”. Jonas Trolle, chef CVE, var i år inbjuden talare.

Jag vill börja med att tacka för att jag har fått komma hit idag för att närvara vid stipendieutdelningen till Ebba Åkerlund minne. Givetvis hade jag och alla vi andra önskat att vi skulle kunna samlats fysiskt allesamman, men världen och viruset ville annat. Tack vare människors engagemang och fin teknik, kan vi ändå, trots allt, samlas virtuellt. Ebbas Änglar är ett mycket viktigt initiativ eftersom stiftelsen vårdar det kollektiva minnet av ett svart nationellt trauma men lyfter samtidigt fram det ljusa och goda hos oss människor. Att det inger hopp och hopp om en bättre framtid är något oerhört värdefullt i kampen mot destruktiva krafter som vill slå split och skada vårt samhälle.

För tre år sedan, 14.53 den 7 april, låste jag upp bygellåset på min cykel vid Klara kyrka i Stockholms city. Jo, jag vet att det var den just den tiden. Kollade klockan då jag ringde till en kollega, samtidigt som jag skulle fara iväg. Jag hade föreläst hela dagen om vikten av att göra bra polisutredningar och skulle cykla tillbaka till mitt kontor på Södermalms polisstation. Jag befann mig mellan kyrkan och Tegelbacken, hotell Sheraton ligger mittemellan och skulle cykla ned under Vattugatan för att ta mig mot Södermalm. Stadens vanliga brus var det enda som hördes. Att något pågick på andra sidan kyrkan, snett över Klarabergsgatan, på Drottninggatan, hade jag ingen aning om.

Redan på Tegelbacken såg jag en polisbil på utryckning uppe på Centralbron. Jag tyckte att den körde väldigt fort, trots att det var fråga om just en utryckning. Strax fick jag hejda mig vid grönt trafikljus då ytterligare en polisbil kom i oerhört hög fart från Gamla Stan. Den genade mot trafiken över Tegelbacken. Jag fortsatte mot min arbetsplats och möttes av fler och fler utryckningsfordon.

Att något allvarligt hade inträffat blev uppenbart. Men ingenting hade hunnit komma upp på min mobiltelefons larmfunktion. Väl inne i polishusets garage möttes jag av en grupp aspiranter som skulle göra en av sina första dagar ute i uniform. Av dem fick jag besked om vad som hände inne i Stockholms city.

Cykelturen på 10 minuter, turen jag gjort så många gånger förr, skulle bli en tur, en tid, som för alltid förändrade livet för många människor.

Som biträdande chef på Södermalmspolisen gick jag omedelbart in i min ledningsfunktion tillsammans med mina arbetskollegor. Klockan var 15.10 när vi alla satte igång arbetet i vårt stabsrum. Alla tillgängliga uniformerade resurser var redan på plats eller på väg från vår station. Likadant såg det ut i resten av Stockholm. Klockan 15.30 hade vi fått iväg första gänget om 30 utredare, som skulle bistå med att bland annat hålla förhör på platsen för dådet.

Vi visste så lite. Det var redan en massa påståenden och rykten i svang. Vad var det som hade hänt och vad var det som eventuellt skulle komma att hända? Var det en eller flera gärningsmän? En eller flera platser? Hur skulle vi kunna göra ett arbete i detta? Vad behövde göras? Gick det att göra saker? Risker för tredje person och risker för personalen var uppenbara. Hur mycket personal behövdes i stunden och hur mycket skulle komma att behövas i närtid och längre fram?

Att vara med om en sådan här händelse är som att springa ett 400 meters lopp i början, samtidigt som vi vet att det kommer bli avsevärt mycket mer när de första 400 meterna väl är tillryggalagda.

Att kunna agera och veta vad som behöver göras i stunden, det är något som jag tycker att polis, räddningstjänst behärskar. Så var det även den här dagen. Alla gjorde så gott de kunde efter sina förutsättningar. Även alla privatpersoner som visade solidaritet, skjutsade medmänniskor och upplät sina hem, bidrog på ett fantastiskt sätt.

Att en sådan här händelse skulle kunna komma att inträffa hade jag och många med mig tyvärr insett sedan tidigare. Vi var så förberedda det gick och går. Utmaningen var och är, att söka lista ut om och när, en händelse likt denna skulle eller kan komma att inträffa.

Flera erfarenheter drogs efter morden och mordförsöken. Förändringar i lagstiftning, utbildningar, allmänt säkerhetsmedvetande, tekniska hinder och ändrade rutiner kom till stånd.

En ny morgondag, med hemska minnen och nya erfarenheter kom. För många av oss gick livet vidare ganska som vanligt. För andra blev morden och skadorna som terroristen orsakade något som för all tid förändrade deras och deras anhörigas liv.

En gemensam tanke som jag tror de flesta av oss har och hade, var och är hur detta kunde ske? Vad var det för varningssignaler som syntes men som vi ändå inte såg? Hade åtgärder kunnat vidtas för att det som inträffade aldrig skulle ha inträffat? Det är svårt att kunna ge något svar på den frågan. Det är, för alla drabbade, egentligen helt meningslöst. Förlusterna och smärtorna är där i alla fall.

Jag och mina medarbetare har uppdraget att motverka uppkomsten av våldsbejakande extremism. Vi ska också verka för att sådana som anslutit sig till sådana organisationer får möjligheter att ta sig ur dem. Det är inte lätt. Det är inget vi som center mot våldsbejakande extremism kan göra själva. Det måste vi göra tillsammans med andra. Jag pratar om kommuner, olika civilsamhällesorganisationer, trossamfund, andra myndigheter, skola, vård och omsorg. Vi ska söka ge dem verktyg för att se tecknen, förstå signalerna och koderna. Långt innan någon stjäl ett fordon, riggar en bomb eller attackerar med kniv.

Kommer vi lyckas med detta? Klart är att vi måste vara många som står upp mot våldet och agerar tillsammans. Klart är också att vi inte kommer att få veta om vi lyckas. Måttet är att ingenting någonsin händer igen. Sannolikheten att det blir så är tyvärr mycket liten. Frågan är istället hur många gånger det händer och vad konsekvenserna blir? Bäst förutsättningar har vi genom att agera tidigt. När alla gränser passerats och en gärningsperson precis ska börja agera, då är det allt som oftast försent. Långt fler gånger än vad som blir och är känt, avvärjs attentat. Många gånger avvärjs de till och med utan att den eller de som avvärjer dem känner till eller förstår i vad deras insats bestod – i syfte att stoppa ett livsfarligt händelseförlopp.

Idag är vi samlade för att hedra Ebba Åkerlund och de andra dödade och skadades minne. Vi minns Chris Bevington, Maïlys Dereymaeker, Marie Kide och Lena Wahlberg som avled i samband med attacken och tankarna går till deras nära och kära. Varje människa tar liten plats på jorden men lämnar ett enormt tomrum efter sig. Vi ska även minnas de människor som gjorde viktiga och avgörande insatser den dagen för att skydda samhället och rädda liv. Alla goda krafter måste på var sitt håll fortsätta verka för att något liknande inte händer igen. Då har vi förutsättningar att lyckas.

Jag vill avsluta med några tänkvärda ord av Sydafrikas tidigare president Nelson Mandela som satt fängslad i nästan 27 långa år. Han skrev i sin biografi:

”Ingen föds hatandes mot någon annan på grund av deras hudfärg, bakgrund eller religion. Människor måste lära sig att hata och om de kan lära sig hata kan de lära sig älska, för kärlek ligger det mänskliga hjärtat närmare än motsatsen.”

Sidan senast uppdaterad:

Se även

Terrorhotet måste tas på större allvar. Debattartikel i Aftonbladet