Kapitel 4 – Risk- och skyddsfaktorer

I det här kapitlet tittar vi närmre på risk- och skyddsfaktorer som kan öka eller minska risken för att en person radikaliseras och blir en del av en våldsbejakande miljö. I metodstödet är det viktigt att titta både på individuella och kontextuella risk- och skyddsfaktorer. Det finns inte någon enskild faktor som kan förklara en utveckling mot radikalisering och våldsbejakande extremism, utan det är en process med ett flertal förhållanden, förutsättningar och omständigheter som kopplas samman och förstärker varandra. En individs livssituation präglas inte bara av de egna förutsättningarna (individuella risk- och skyddsfaktorer), utan också av den sociala kontexten (som familj, vänner och samhället i övrigt) som individen är en del av. Tillsammans ger dessa en helhetsförståelse av en individs livssituation för att bedöma oro för radikalisering och våldsbejakande extremism.

Kapitlet är indelat i olika delar. Först beskriver vi vad framstår som viktiga individuella och kontextuella riskfaktorer i relation till våldsbejakande extremism. Därefter redogör vi för skyddsfaktorer. I individuella fall kan det finnas andra faktorer än de som nämns nedan. Dessa är självklart viktiga för er att identifiera och ta ställning till. Det går inte att skapa en helt fullständig checklista över vilka risk- och skyddsfaktorer som alltid finns med, eller som innehåller sådana som bestämmer en viss utveckling. Inte desto mindre är nedanstående faktorer en sammanställning av det som i svensk och internationell forskning lyfts fram som förekommande i relation till radikalisering och våldsbejakande extremism. Se kapitlet som ett stöd i arbetet att identifiera risk- och skyddsfaktorer.

Riskfaktorer

Kort kan riskfaktorer beskrivas som de faktorer som ökar risken för att en individ ska dras in i våldsbejakande extremism, kriminalitet eller annat antisocialt beteende. Forskningen på området är mycket mer omfattande än den som fokuserar på skyddsfaktorer. Detta förhållande är problematiskt då ett stödjande och förebyggande arbete handlar minst lika mycket om att stärka de skyddande faktorerna (och samspelet mellan), som att agera gentemot riskerna.

Det finns personer som delar flera av de riskfaktorer som tas upp nedan, men som aldrig blir våldsbejakande extremister. Det går inte att fastslå vilken utveckling en viss individ kommer att ta. Vad riskfaktorstänkandet däremot bidrar till är kunna identifiera det som kan öka risken för att en individ dras in i eller lockas in i en våldsbejakande miljö. Med andra ord kan riskfaktorer visa vad som kan fungera som push- och pullfaktorer för en individ. Att identifiera dessa faktorer kan därför vara en hjälp vid utredningsarbete kring vad det är som gör att en individ känner sig lockad av eller blivit en del av en våldsbejakande miljö, men det kan aldrig utgöra hela utredningen.

Riskfaktorerna ska också vägas i förhållande till en persons ålder, mognad och livssituation. För en person i tonåren kan kontakt med personer de ser som förebilder (inom exempelvis en våldsbejakande extremistmiljö) få betydelse om den unge är sökande och uppfattar sig utanför i andra sammanhang. För en äldre person, med ett bredare socialt nätverk, kan det se annorlunda ut. Precis som med allt utredningsarbete är det viktigt att se till varje individs situation och tolka riskfaktorer i relation till individens livsberättelse.

Svensk- och internationell forskning har identifierat ett flertal individuella riskfaktorer som kan öka risken för att en individ radikaliseras eller lockas in i en våldsbejakande miljö:

• Frågan om ålder och kön dyker ofta upp som möjliga individuella riskfaktorer. Det handlar ofta om unga män i tonåren eller i tjugoårsåldern, som i högre grad är representerade i våldsbejakande miljöer (precis som i övrig kriminalitet). Dock är det viktigt att inte vara alltför generell. Ålder är inte nödvändigtvis en risk för att en individ ska lockas in i en våldsbejakande miljö. Det finns exempel på barn som är aktiva i extremistiska miljöer på internet och det finns också personer som är över trettio som lockas in i våldsbejakande miljöer. Därtill är det kvinnor (unga som äldre) som också radikaliseras. Även om män fortfarande är överrepresenterade i våldsbejakande miljöer kan kvinnor vara aktiva och ha mycket framträdande roller, både ideologiskt och socialt. Uppfattningar om vad det innebär att vara kvinna och kvinnors roller kan ha betydelser för kvinnors radikalisering, precis som destruktiva uppfattningar om maskulinitet och manlighet (t.ex. machismo och machokultur) kan vara riskfaktorer för män.
• Andra riskfaktorer som lyfts fram är tidigare erfarenheter av våld, övergrepp och kriminalitet. Det kan handla om att individen har sådana erfarenheter sedan tidigare, till exempel varit en del av gäng, har kunskap kring våldsutövning (inklusive användning av och tillgång till vapen) eller glorifierar användningen av våld för att nå politiska mål. Fascination och intresse för vapen och våld kan också vara riskfaktorer för (eller till och med ett tecken på) våldsbejakande extremism. Individen kan också ha varit utsatt för övergrepp – fysiska och emotionella – som leder till en önskan att söka revansch eller hämnd, antingen mot specifika individer och grupper eller mot samhället. En tidigare historia av kriminalitet kan vara en riskfaktor för radikalisering.
• Psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser kan utgöra möjliga riskfaktorer för radikalisering och våldsbejakande extremism. Låg självkänsla, låg självkontroll, spänningssökande, aggressivitet, identitetskris, bristande känsla av tillhörighet och neuropsykiatriska funktionsvariationer (t.ex. ADHD och autismspektrumet), är sådant som kan bidra till att en individ lockas in i en extremistisk miljö. Som vi såg i kapitel två kan våldsbejakande miljöer bidra till identitet och social tillhörighet. Men även om psykisk ohälsa kan bidra är det inte avgörande. Snarare handlar det om att se till samspelet av olika faktorer, där en viss form av psykisk ohälsa eller psykisk störning (t.ex. om individen uppvisar en grandios, orealistisk eller narcissistisk självbild) kan kopplas samman med viss ideologi och sökande efter gemenskap. För en del individer kan detta ge en ökad benägenhet att finna svar i radikaliserade miljöer.
• Arbetslöshet och att inte klara av skolan eller högre utbildning kan också utgöra individuella riskfaktorer. Det kan resultera i en känsla av utanförskap och misslyckande som kan leda till psykisk ohälsa (eller vara ett resultat av psykisk ohälsa), samt (vid arbetslöshet) också ekonomiska svårigheter. Misslyckandet kan i sig skapa en vilja att söka efter kompenserande sammanhang för uppfattade eller verkliga tillkortakommanden.
• Upplevd eller faktisk social och politisk marginalisering och exkludering har uppmärksammats som individuella riskfaktorer för radikalisering och våldsbejakande extremism. Det kan handla om en känsla av utanförskap från andra grupper, en upplevelse att inte få komma till tals, att tystas ner eller på något annat sätt inte få uttrycka sin åsikt. Här finns även överlapp med mer kontextuella riskfaktorer, till exempel brist på politisk representation och upplevelser att specifika frågor eller politiska åsikter inte får utrymme i den publika debatten. Upplevelser likt dessa kan såklart också tvärtom leda till ett pro-socialt samhällsengagemang. Bristen på reell delaktighet bör inte bara uppmärksammas som en riskfaktor, utan kan också omsättas i det förebyggande och främjande arbetet mer generellt där det kan handla om att skapa sammanhang där personer känner sig sedda som positiva resurser.

Om de individuella riskfaktorerna hjälper till för att förstå vad som gör att en individ kan bli mer sårbar för radikalisering, bidrar de kontextuella riskfaktorerna till att få ökad förståelse kring den sociala kontext som individen lever i. Det är många gånger svårt att separera individuella- och kontextuella riskfaktorer eftersom de samspelar. En individs psykiska mående och upplevelse av sig själv är något som formas i den sociala miljö hen lever i. Kontextuella riskfaktorer hjälper oss därmed att få en bredare och mer övergripande förståelse av en individs livssituation.

Kontextuella riskfaktorer är viktiga för att se vilken typ av social miljö en individ återvänder till om personen skulle vilja lämna en våldsbejakande miljö. Det kan vara så att det finns relationer eller grupper som hen upplever som problematiska, till exempel socialt eller i boendemiljön, som gör att det kan vara viktigt att stödja personen i skiftet av dessa.

• Destruktiva familjerelationer som fysisk och psykologisk misshandel i hemmet, föräldrar i fängelse, social och ekonomisk sårbarhet, dödsfall och brist på stöd från föräldrar, är sådant som i samspel med andra faktorer kan bidra till att en individ söker sig till en våldsbejakande grupp. Familjerelationerna kan också präglas av att föräldrarna har bristande föräldraförmågor och en kontraproduktiv uppfostringsstil med alltför lite värme, uppmärksamhet och omtänksamhet. Familjerelaterade omständigheter kan samspela med en önskan efter social tillhörighet och trygghet. Familjemedlemmar eller nära anhöriga som är aktiva i våldsbejakande miljöer kan också utgöra kontextuella riskfaktorer. Det kan ge individer en mer direkt väg in i våldsbejakande miljöer, och kan även underlätta för att känslomässiga relationer skapas till en våldsbejakande grupp och/eller ideologi. Sådana band kan göra det svårare för en individ att lämna, även om hen skulle vilja det, eftersom det kan innebära att familjerelationer bryts.
• Vänner och bekanta som är aktiva i våldsbejakande miljöer kan utgöra en kontextuell riskfaktor. Individen kan genom vänner komma i kontakt med radikala och våldsbejakande ideologier och material. Vänkretsens engagemang och berättelser ger mening i den unges liv och kan skapa en nyfikenhet som kan leda till att en individ väljer att bli en del av en våldsbejakande miljö.
• Avsaknaden av sociala relationer kan utgöra en kontextuell riskfaktor för att en individ väljer att söka sig till våldsbejakande miljöer och ideologier, inte minst för att uppleva en gemenskap. Bristen på en social kontext kan leda till ett ökat hat mot dem som individen ser som skäl till det upplevda eller faktiska utanförskapet. Det kan för några (men såklart långt från alla) resultera i att individen börjar sympatisera med ideologier som avhumaniserar sådana grupper (t.ex. invandrare, ”svenska samhället”, kvinnor) och leda till att individen väljer att förespråka en våldsbejakande ideologi. Avhumanisering är i sig en riskfaktor och kan vara ett tecken på att en individ är en del av eller på väg in i en våldsbejakande miljö. Att uttrycka sympati för våldsbejakande extremistiska ideologier och grupper kan för en del också ses som ett rop på hjälp från en ohållbar situation och vara kopplat till psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att se en individs uttryck i relation till livssituationen och livsberättelsen.

Skyddsfaktorer

Skyddsfaktorer är de faktorer som kan minska risken för radikalisering. Dessa lyfts ibland fram som riskfaktorernas motsats – det som fungerar mot vad som inte fungerar – men det är inte alltid på det viset. Skyddsfaktorerna tar inte ut riskfaktorerna, utan bidrar till en ökad förståelse för en individs livssituation. Skyddsfaktorer är heller inte statiska under en individs liv. Händelser i livet kan leda till att en individ utvecklar skyddsfaktorer eller stärker redan befintliga skyddsfaktorer som förbättrar livssituationen. Skyddsfaktorer kan minska om någonting negativt händer i en individs liv.

Skyddsfaktorer i relation till radikalisering och våldsbejakande extremism är ett fortfarande ett ganska outforskat område. På senare tid har ett antal forskningsstudier fokuserat på detta. Ur såväl förebyggande som stödjande och behandlande arbete är kunskapen mycket viktig. Utan kunskap om skyddsfaktorerna blir bilden av individens situation ofullständig. Vidare, om det inte går att analysera hur olika faktorer samspelar och motverkar varandra riskeras kunskapen om det som kan bryta en utveckling mot radikalisering. Identifierade skyddsfaktorer visar vad som fungerar i en individs liv och ger därmed möjlighet att stärka dessa. På samma sätt som med riskfaktorerna är inte heller nedanstående förteckning över skyddsfaktorer en uttömmande lista.

Vi fokuserar först på individuella skyddsfaktorer:

• Framgång i skolan, utbildning och arbete identifieras som möjliga individuella skyddsfaktorer. Att ha ett arbete att gå till kan också utgöra en skyddsfaktor som gör att en individ inte lockas in i våldsbejakande miljöer, särskilt om personen känner en stark motivation och social anknytning till utbildnings- och/eller arbetsplatsen. Skola och arbete kan också medverka till en önskan att lämna en våldsbejakande miljö.
• Kognitiva förmågor, som kritiskt och komplext tänkande, kan vara individuella skyddsfaktorer. Våldsbejakande grupper och ideologier genomsyras ofta av ett svartvitt och konspiratoriskt tänkande, där enkla svar ges på komplexa problem. Förmågan till kritiskt och komplext tänkande ökar sannolikheten att en individ genomskådar enkla förklaringsmodeller och inte lika enkelt accepterar dem. Samtidigt kan kritiskt tänkande också vara en riskfaktor om det blir konspiratoriskt och att stärka kritiskt tänkande utan att hantera riskfaktorer i individens liv riskerar att bli kontraproduktivt.
• Studier har visat att psykologiska skyddsfaktorer som en positiv självkänsla, självkontroll, ett sunt självförtroende, samt empatisk förmåga kan minska risken. Detta har delvis att göra med en trygghet i vem du är som person – med styrkor och brister – men också en känsla av att vara värdefull och uppskattad. Empatisk förmåga, det vill säga förmågan att sätta sig in i andras situation, kan också vara en skyddsfaktor. Det utmanar våldsbejakande miljöers avhumanisering och stigmatisering av specifika individer och grupper. Dock har dessa psykologiska faktorer kritiserats för att vara vaga och svåra att arbeta med. Vad som klassas som ”ett sunt självförtroende”, ”självkontroll,” och positiv självkänsla” och ”empatisk förmåga” är svårt att bedöma och kan tolkas olika beroende på social kontext och yrkesprofession.

Det finns en mängd kontextuella skyddsfaktorer som kan förhindra att en individ dras in i en våldsbejakande miljö eller underlättar dennes utträde. Vid en första anblick kan de uppfattas som direkt motsatta till riskfaktorer. Det handlar om trygga familjerelationer, nära och stabila vänskapsrelationer, bra förebilder och positiv politisk representation.

• Trygga familjerelationer, som inkluderar stöd och goda relationer med föräldrarna, gott föräldraskap och en trygg uppväxtmiljö, kan vara en kontextuell skyddsfaktor. Vi vet från studier att det finns individer som växer upp i trygga familjer som trots detta ändå väljer att engagera sig i våldsbejakande miljöer, men en trygg familjemiljö är generellt (på gruppnivå) viktig och kan spela en betydelsefull roll vid valet att lämna en våldsbejakande miljö. Det ger också bra förutsättningar i kontakterna kring en individ att ha en familj/familjemedlemmar att tala med.
• Nära och stabila relationer utanför familjen – både med släktingar och med vänner – kan ha betydelse. Vänner och anhöriga som står utanför våldsbejakande miljöer kan vara viktiga skäl att inte gå med eller att lämna. Att stärka dessa kontakter kan därmed vara viktigt att lyfta vid oro för eller under utredning av en individ.
• Det finns samhälleliga kontextuella skyddsfaktorer. Något som studier har lyft fram är bra förebilder i närområdet. Dessa kan utgöras av personer som ungdomsledare, fritidsledare, idrottstränare eller religiösa företrädare som träffar och bygger bra relationer med individer. Dessa personer kan också vara väsentliga som kompenserande figurer om en individs hemmiljö eller vänskapskrets har negativ påverkan. Även politisk representation och känslan av att ha en röst i samhällsdebatten kan också vara kontextuella skyddsfaktorer. Det kan generera sociala plattformar dit individen kan ta ett eventuellt samhällsengagemang om hen skulle önska det.

Gå tillbaka till kapitel 3